catsblog

Är nyss hemkommen från jobbet,känner mig precis slut. Borde laga middag men det får vänta. Borde gå ut med Zlatan men det får också vänta. Just nu måste jag bara få skriva av mig så kanske det känns bättre sen. Det är så att jag står inte ut med mitt jobb, jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Min kontaktperson säjer att man inte kan sjukskriva sig för att man vantrivs på sitt jobb. Och i våras ville inte läkaren sjukskriva mig när jag ville det, trots att jag själv sagt ifrån om sjukskrivning ett par gånger tidigare. Jag ville ju trots allt försöka jobba. Men vad gör man när man får panikångest, hjärtat bara slår och det känns som man knappt kan andas?! Jag tror inte att nån som inte själv känt sig så kan fatta hur det känns.
Det är som om dom tror att jag är arbetsskygg.
Men jag har tvingat mig själv att gå till jobbet varje dag sen i våras (då jag var sjukskriven en vecka) trots att jag mått pyton. Men nu känner jag att jag inte orkar längre. Det tar alldeles för mycket energi att må så här dåligt, sen får väl läkaren säja vad hon vill. Jag får väl svälta om det är så om hon vägrar sjukskriva mig.
Vad gör man när ens kontaktperson och läkare inte tar en på allvar? Ska jag bara fortsätta som förut tills jag stupar? Kom gärna med ett gott råd någon, det tags tacksamt emot!
Jobbet är trots allt inte allt. Man måste väl få må bra också och ha ett liv. Men det har inte jag när det är så här, jag går bara omkring och mår dåligt. Jag VILL jobba men jag KAN inte. Jag orkar inte ha så mycket folk omkring mig, då blir det mycket värre. Och på mitt jobb måste man tyvärr ha mycket folk omkring sig. Samt vara stresstålig.
Sen är jag orolig för min sambo också, som har cancer. Det gör ju inte saken bättre.Jag önskar att han ska få ett positivt besked nästa gång han går till läkaren, att det åtminstone inte spridit sig. Själv verkar han hålla modet uppe väldigt bra, iallafall utåt sett. Man vet ju inte hur han känner sig innerst inne.
Iallafall, det var lite om mitt liv just nu, inte så roliga saker men det är som det är. Man får väl trösta sig med att när det är som värst kan det bara bli bättre!